Vi BIOGRAFI

Jag hann knappt komma in genom dörren förrän pappa sa på klingande dalmål: ”Detta måste bli en succé!” Och mamma, som stod i köket och lagade middag till mig och barnbarnen, fyllde i. ”Jag har inte hunnit läsa en rad, men det ser väldigt fint ut.”
Exakt så tycker jag att föräldrar ska bete dig.
Stöttande i känslig stund. Kritik när man är mogen för det.
Hoppas att jag blir likadan.
Minsta ungen tyckte att jag var fin på bilden och hunden – det här kan vara en välvillig tolkning – viftade extra mycket på svansen när han fick nosa på första numret.  
Vi Biografi har nu mött sina läsare. En del av dem. Vi som gjort den hoppas ju innerligt förstås att många flera ska hitta fram till Anita Ekberg, Sophie Adlersparre, Hjalmar Branting, Caroline af Ugglas och Fred Åkerström. En märklig mix? Icke! En kritiker skrev att vi inte verkar ha bestämt oss, men det är ju precis det vi har gjort. Bestämt oss för att alla dessa personer har häpnadsväckande levnadsöden. Bestämt oss för att försöka beskriva dem. Nu är det gjort.
Läs, är du snäll. Maila mig. Ring, skicka brev. Kom med kritik, beröm, förslag på personer att berätta om. Gör det milt och rättvist.

I natt kunde jag inte sova och fårtricket har aldrig funkat på mig. Har oerhört svårt att hitta någon mening med att veta exakt hur många får som hoppat över ett staket. Varför vill man hålla reda på sånt? Jag vred mig som en mask. Var det vår nya tidning, Vi Biografi, som spökade? På måndag kommer den – då ser man alla felprioriteringar, alla felstavningar, alla mentala kullerbyttor. Varför skrev vi inte om liberalerna och deras roll i rösträttskampen? Hur kunde vi göra si? Så? Hur kunde jag fatta just det beslutet? Nä, insåg jag, det var inte premiärnerver som höll mig vaken. Gjort är gjort. Nästa gång får vi bättra oss.

Var det kanske valpen som oroade? Han hade varit sjuk några dagar. Valpar är inte som människobarn som skriker och gråter. Riktigt sjuka valpar kryper undan. Man kan hitta dem under en byrå, eller en säng. Där ligger de och dör. Så jag masade mig upp. Jycken sov, jag klämde lite på hans tidigare onda mage men den var mjuk och len. Den hunden kommer att överleva, tänkte jag, och gick och lade mig igen. Då poppade plötsligt ordet mindfulness upp. Någon initierad och väldigt avslappnad människa hade en gång berättat att man skulle vara närvarande i varje sekund; hur känns täcket mot tårna, mot knäna, vad luktar kudden? Hur låter den vajande gardinen? Mina andetag, mitt hjärta – vad sjunger de för sång? ”Bottna, ligg tungt med hela kroppen vilande mot underlaget. Då somnar du.” Enligt teorin om mindfulness, alltså.

Så jag kände, lyssnade och luktade. Plötsligt insåg jag att det inte var särskilt mycket mellan mig och det underlag som jag verkligen kunde vila tryggt mot. Det svenska urberget. Nattlinne, lakan, madrass, sängbotten, trägolv, trossbotten, innertak, ett luftrum på närmare tre meter, trägolv, trossbotten, innertak, ett luftrum på två meter, källargolv, grund…och så äntligen…berg.  Herregud, klart att jag inte kunde sova. Jag svävade ju minst sex meter upp i luften. Ett lakan är inte mycket att hålla sig i när allt omkring brakar. Insåg plötsligt att om jag skulle – avslappnad eller inte – rasa genom alla dessa lager så skulle jag dö. I serietidningar kliver de bara upp; titta på jazzbandet i Aristocats bara. Men det funkar inte så för oss verkliga. Mindfulness är inte att lita på, det insåg jag i vargtimmen. Så jag kröp ner bredvid valpen, en vallhund av rasen border collie. Han vaknade till, tittade upp och la nosen i min armhåla. Sen – det här är bara en tolkning – började han att räkna får. Inom tre sekunder sov han som en stock. Och jag med.

Vet du vad jag och grevinnan Wilhelmina von Hallwyl har gemensamt? Rikedom? Icke. Bostad? Nix. Visserligen byggdes våra bostäder ungefärligen samtidigt. Mitt gråa trähus 1906, då med utedass och brunn. Wilhelminas palats på Hamngatan 4 tog fem år att färdigställa men var 1898 ett av landets mest påkostade med nymodigheter som centralvärme, mathiss och rinnande vatten.

Nej, se på bilden ovan. Man anar, en svag skugga i ansiktet. På originalet, som hänger i rökrummet på Hamngatan 4, går den inte att prata bort.

Först några ord om konstnären. Julius Kronberg var grevparets hovmålare. Han målade inte bara plafonder utan förevigade familjen och släkten efter den tidens sedesamma ideal. Grevparets döttrar Ebba, Ellen, Elma och Irma finns avbildade. Man såg rikedomen i deras kläder, adelskapet i bakgrunden, den goda uppfostran i den bortvända blicken.

En dag sa grevinnan: ”Julius, måla mig som jag är.”

Det blev bilden ovan. De som fick se porträttet chockades svårt: ”Som hon sitter! Som en karl ju! Och håret! Håret!” Den tidens ekonomiska elit förfasades över detta grevinneporträtt. Hon bar inga smycken, en alldaglig klädsel. Och blicken! Två stolta ögon mot betraktaren.

Det här är ett av de finaste kvinnoporträtt jag vet. Det andas lugn och integritet.

Det här har jag inte läst i någon biografi. Det här har jag sett. Ibland säger en bild mer än tusen ord.

Med det absolut med chockerande med bilden, vet du vad det är?

I svaret på den frågan finns också svaret på min första fråga, den om vårt gemensamma. Galningen Julius Kronberg målade grevinnan von Hallwyl, Sveriges rikaste, som hon var. Och det innebar med mustasch. Hennes är mörk. Min ljus. Men likväl växer fjun, ja, strån längre än fjun,  på överläppen.

Wilhelmina skämdes inte för sin. Jag skäms inte för min.

P.S. För den inredningsintresseade. Besök parets badrum på Hamngatan 4. Supermodernt. Supersnyggt. En pikant detalj:  För att greven skulle slippa vatten från en plaskande badkarskran fylldes vattnet på underifrån. Inga kranar alltså! Det blir den nya badrumstrenden, var så säker! Men grevinnan föredrog att bada på gammalt vis; i balja med uppvärmt vatten. D.S.

Det här är en bild på min pappa. Flottaren. Han jobbar med timmer i en skog som syns oändlig, han kan allt om tjärdalar, om timmerbröt som kräver dynamit, hans liv hänger på att han kan tolka älvens kraft. Dess färd nedåt. Nedåt. Utåt. Mot havet. Läs mer →